Jag "friade"

Oh, vad tiden går... snart 1 år sedan jag träffade på NamNam för första gången. Denna då nästintill ohanterade 4-åring som var en riktig odåga. Mitt i trotsåldern förälskar jag mig i henne... Jag undrar vad det var som fick mig till de känslorna, så bångstyrig som hon kunde vara! ;) Det vanliga "ta hand om" känslorna som vi kvinnor får eller var det så att jag skulle bevisa att jag klarade av detta och att jag med min lugna stil skulle påverka henne till något bra..
Osäkerheten var enorm, skulle jag kunna skapa rätt förutsättningar för oss båda, skulle jag ha råd att ha häst igen, skulle det finnas tillräckligt med tid? Det är stort det där.. att skaffa häst, ett stort ansvar som jag tar på fullaste allvar.
Det fanns ett stort oros-moln, skulle jag klara att utbilda henne själv? Jag ville inte lämna bort henne för tillridning där jag själv inte var med och påverkade, så alternativet var ju att få så mycket hjälp som möjligt på hemmaplan. Någon som har lugnet, kunskapen och samma filosofi kring hästars fostran som jag..
Jag diskuterade med stallkompisen Fia som har erfarenhet av unghästar, frågade om hon ville hjälpa mig på vägen, om hon kunde tänka sig att ägna några dagar i veckan till NamNam, hon kom till stallet NamNam var uppstallad på och tittade på odågan - det var som att fria! Och hon sa ja! Då BESTÄMDE jag mig, då kände jag mig trygg med att jag hade det stöd jag behövde, då köpte jag min lilla docka, NamNam! Fia och jag har varit ett team sedan dess, hennes häst är 1,5 år så än så länge har hon inget ridbart och kan lägga ner en massa tid på mig och NamNam.
Så historien "NamNam och jag" innehåller mycket av Fia och hennes 1,5-åring också. TACK FIA FÖR ALLT DU GÖR!!

Nedan NamNam och jag i februari 2011, en omusklad och outbildad häst, med sin nya matte! <3