Söndag den 9/9:
Det knackar på dörren vid 8-tiden på morgonen, jag hade äntligen sovmorgon efter mycket jobb, där står Ingela... - NamNam är riktigt sjuk. Veterinären är redan tillkallad och Ingela kör mig till stallet. Tankarna rusar - jag som köpt en unghäst och såg många år tillsammans framför mig, hur kan det vara möjligt. Ingela varnar mig om att det kan se hemskt ut, men att det nog skall gå bra.
I stallet väntar Marielle som kallat på veterinär och passar på NamNam..
Mitt hjärta stannade en kort sekund, min älskade NamNam i boxen, sönderskrapad runt ögonen stora som tennisbollar, sår efter att ha sparkat sig själv med bakbenen på frambenen, all halm uppsparkad i ett hörn, fönstret är halvvägs utsparkat och kilats fast i ramen (inget splitter såklart, skyddsgaller och säkerhetsfönster!)
Där låg hon i plågor och kastade sig, utmattad efter kramperna. Tiden till veterinären kom kändes som evigheter. Jag hade svårt att sluta gråta... Det såg inte bra ut, och det första tecknet var inte kolik utan tarmvred. Vi fick upp henne, hon fick kramplösande, en liten dos lugnande, B-vitamin och 20L dropp... det var som att vara i en mardröm, vacklade mellan att total vanmakt för att sedan försöka vara stark, agerande och fokuserad. Jag hade många varma famnar att falla till när känslorna rann över.
NamNam blev mer stabil och vi kunde ta ut henne på korta promenader, som sedan följde hela dagen, hon var mycket utmattad, sår och svullnader att ta hand om överallt, men det var inget för mig i det läget - hon levde! Kanylen satt kvar ifall veterinären skulle behöva komma igen, och hon fick smärtstillande/inflammationshämmande innan han åkte för det svullna såriga ögonen. Jag blev servad med frukost och lunch av mina stallkompisar under dagen - men tog en kort tur hem och laddade väska med kläder och nattprylar.
Kvällen kom, och in stegar mina arbetsgivare in i stallet! Med godis och en korsordstidning till mig, så jag skulle ha nåt att göra under min kommande vakande natt. Tänk att ha sådana människor kring sig, så skönt. När kvällen blev sen plockade jag bort stygnen och kanylen som suttit kvar. Sedan pumpade jag upp luftmadrassen och bäddade iordning för natten. Ingela hade erbjudit mig att sova i den fina lägenheten ovanpå stallet, men det kändes som att det skulle bli för mycket spring, så jag installerade mig i stallets kök. En gång i timmen steg jag upp och tittade till mitt lilla hjärta, några nattliga promenader ute i mörkret med ficklampan i högsta hugg gjorde vi också.
Dessa underbara människor jag har runt omkring mig! Som stöttar och bryr sig, finns där för mig när det är svårt... Dom som förstår kärleken till sin häst.
Ingela, Marielle, Felicia, Perra, Christian - tack för att ni fanns där för mig och NamNam denna morgon. Per och Vigdis för er varma omtanke. Jag uppskattar er alla mycket.
Måndag den 10/9:
Under dagen är NamNam trött efter allt ståhej, men ändå avsevärt bättre! Hon fick trampa runt i hagen lite, promenader och ompyssling av alla sår som hade fått. Hon var "mammig" och gosig mer än nånsin! Men hon var en lugn och snäll patient som lät mig pilla och bråka med henne som jag behövde. När måndagskvällen kom tänkte jag fara hemåt.. men inte då! Då ligger hon i boxen och visar tecken på att en kolik är på gång igen! Så det var bara att hämta in nattprylarna från bilen igen och installera sig, ut på nattlig promenad med henne igen, och den här gången bäddade jag upp utanför hennes box! För jag tänkte inte missa en sekund om nya kramper skulle börja! Men vid 3-tiden på natten var allt lugnt och fint och hon stod och tittade ut på mig som låg nedanför hennes box och hon "hummade" på mig som om hon sa: - vad gör du där?! Sedan la hon sig till ro och sov och snusade gott.
Tisdag den 11/9:
Morgonen kom och vi tog en promenad, sen for jag hem på Ingela´s order för att få sova några timmar innan jag var tvungen att åka till jobbet. Ingela och Felicia skötte longering och promenader åt mig under dagen och hon har varit pigg. När jobbet var över nu vid kl.22 åkte jag dit igen, smörjde sår och tog en promenad med henne för säkerhets skull. Nu har jag landat hemma för att få lite sömn tillbaka. Jag hoppas innerligt att det är över nu, men än kan jag inte slappna av....
Ride on alla!
